Jag försökte komma på någon snitsig, talande rubrik men det är tomt. Är för trött.

Trött på den jävla skitpolitiken där allt handlar om pengar och aldrig om människan.

Trött på att ta emot samtal från en gråtande anhörig som ringer mig och ber om hjälp! Fastän de är på vårdcentralen och hjälpbehovet är medicinskt. Men just idag finns ingen läkare på plats.

Trött på att folk bollas mellan socialtjänstens olika enheter för att de ekonomiska åtstramningarna gör att ingen vill ta på sig betalningsansvaret.

Trött på att ha så många ärenden att det inte finns en chans att hinna göra ett bra jobb med alla.

Trött på att trots en så stark huvudvärk att jag till slut grät inte gå hem innan de mest akuta var gjort, det som faktiskt inte kunde vänta en dag. För vem ska hoppa in när det ser likadant ut för alla.

Fy fan vad trött jag är, dödens trött.

Jag önskar att någon hade berättat. Alltså verkligen berättat. Satt mig ner på en stol som gjort mig rak i ryggen av uppmärksamhet.

Jag önskar att någon hade sagt att om ett år eller två kommer din kropp inte längre bara vara din. Jag önskar att någon hade berättat om svettiga händer där jag inte vill ha dem, om blickar jag inte bett om. Jag önskar att jag hade fått tid att förbereda mig.

Jag önskar att någon hade berättat om främmande ben som trycker mot mina på en spårvagn, på en buss, på ett tåg. Om hur kvävande en fönsterplats kan kännas fastän hela världen finns utanför.

Jag önskar att någon hade berättat om att jag kommer bli klappad på både huvudet och rumpan. Att jag kommer bli kallad för både lilla gumman och hora.

Jag önskar att någon hade berättat att alla kommer se men ingen kommer att säga något. Jag önskar att någon hade berättat att jag kan säga något.

Jag önskar att någon hade berättat om systerskapet. Om att aldrig ge upp systerskapet.

Jag önskar att någon hade berättat om sufragetterna, om Simone de Beauvoir, om Kerstin Thorvall. Om ledet jag inte behöver infinna mig i.

Jag önskar att någon hade berättat långt tidigare. Jag önskar att ingen hade behövt berätta.

I lördags kom jag hem från en middag runt ett på natten. Några minuter efteråt knackar min granne på. Hon berättar att det står en man mittemot vårt hus och fotar in i våra lägenheter. Jag hade noterat en fotoblixt men inte tänkt mer på det. Min första reaktion är inte att bli förbannad, min första reaktion är att bli rädd.

Hur länge hade han stått där? Såg han när jag gick ur taxin och in i den port vars hus med lägenheter han stod och iakttog. Väntade han medan han såg lampan i trappuppgången tändas, kände han glädje, förväntan eller hat när han såg att lampor tändes i en lägenhet i perfekt höjd och nivå för hans utkiksplats?

När min granne hade gått släckte jag ner och spanade ut över nordhemsskolans bakgård. När mina ögon hade vant sig vid mörkret kunde jag efter en stund urskilja en storvuxen figur bakom planket vid soptunnorna. Jag brukar inte bekymra mig över insyn då jag bor högst upp i ett hus på en höjd. Jag tänker sällan på att skolans bakgård nästan ligger i nivå med mina fönster. Eftersom jag lät det va släckt och förmodligen min kvinnliga granne gjorde likadant så gick han efter en stund. En lång, stor man med självförtroende i stegen. Jag kan inte låta bli att fundera på hur många gånger han har varit där, har han siktet inställt på mig, har han sett mina bröst, har han foton på mig?

Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Jag skriver sällan ut för personliga saker på Facebook men jag var tvungen att få ur mig ord som gubbjävel och äckel. Ville att folk skulle förstå den hjärtklappning jag hade. Hjärtklappning av både ilska och rädsla. Men mest rädsla, vem vet om/när han kommer tillbaka och är det utanför min port han väntar nästa gång?

Facebookstatusen genererade en del lustiga kommentarer exempelvis om jag gjorde några snygga poser. Männen som skrev lustiga kommentarer ville nog inget illa men Jesus vad förskonade de är från den rädsla en man med sin fysik kan väcka en mörk natt i februari och hur otrygg en kan känna sig fastän dörren är låst och en befinner sig i sitt eget hem.

Ibland när jag ska sova minns jag en andedräkt i nacken. Minns en helt vag känsla av hur det skulle kunna vara.

Säkert. Återvänder alltid till Säkert när kroppen är rastlös och hjärtat slår ojämnt.

Klockan är 12:11 och det enda jag har lyckats åstadkomma idag är att hitta den här videon. Har tänkt på den vid ett flertal tillfällen men inte kommit på vem det är som gör den. Så på grund av total ofokus har jag idag efter massivt googlande hittat den. Säga vad man vill om låten men videon är för jävla gullig.

http://www.youtube.com/watch?v=bGijLHpNibk

Att vandra hem i staden man älskar, vara 3-öl-berusad och lyssna på Håkan som sjunger att allt det bästa inte hänt än, och tro på det. Den känslan.

“Alltså dessa anala tuttsugande killar”

Hannas reaktion på mina mindre lyckade kärlekshistorier.